Att arbeta med bloggen har varit lustfyllt och relativt enkelt. Utformningen är användarvänlig och du kan med enkla medel skapa ett forum för tankar och idéer. I det här fallet, med olika teman varje vecka, tycker jag att bloggen som medie passar bra. Den representerar ett flöde, något som ska hållas uppdaterad och fräsch. En gammal blogg är inte en bra blogg.
PARKEN
Temat för första veckan var Parken som det offentliga rummet. Jag valde att se parken ur en trädkramares perspektiv. På bilderna är trädkramaren är inte synlig för betraktaren, enbart armar eller händer som kramar trädet visualiseras. Innehållet och kompositionen framhäver trädets betydelse på den offentliga platsen. Trädkramaren blir näst intill osynlig. Mitt sätt att presentera trädkramarens perspektiv kan problematiseras i förhållande till det valda begreppet representation. Oavsett vilka av de presenterade kulturerna som ser trädet i parken kommer förståelse för en annan kultur alltid att ses i skenet av en egen kultur, anser Longhurst (2008). Jag beskriver en trädkramares perspektiv på en park och kan tycka att bilderna inte riktigt visar trädkramarens perspektiv, snarare en åskådandet av en trädkramare.
Bilderna är redigerade i Photoshop med kurvor i justeringslager som läggs ovanpå varandra. Den röda tonen är hämtad ur årstiden, de rödbruna löven går igen i handskar och ärmar på jackan. Syftet med färgställningen är att förstärka trädkramarens känsla av att höra ihop med trädet.
SPRAWL
Följande veckas tema lockade mig särskilt, då the sprawl är ett fenomen jag funderat på sedan första gången jag hörde låten Sprawl: Mountains beyond Mountains (Arcade Fire) för några år sedan. Mina tankar har (lite dramatiskt) pendlat mellan förfäran och acceptans. Förfäran över stadens amöbaliknande utbredning samtidigt acceptansen om att det är så vi verkar vilja ha det i det moderna samhället. Det är olika sätt att se på ett fenomen, som Longhurst beskriver. Han nämner specifikt gaze, scan, glance och glimpse där jag fastnade för det sistnämnda. Glimpse; att få en inblick i något men inte vara delaktig. Med utgångspunkt i begreppet gick jag på upptäcksjakt efter slutet på the sprawl och fotograferade några, enligt mig, dystra exempel.
Den valda bilden representerar hela serien med en dysterhet i tonen. Kompositionen är bakåtsträvande då villorna är fotade ur ett utifrånperspektiv med objekten och fokus längst till höger. När bilden läses av känns den känns stängd och leder inte framåt. Jag skulle vilja fota om den här serien under andra förutsättningar. Förmodligen skulle bilderna göras bättre i skymningsljus eller kvällsljus så att det verkligen förtydligas att det blir mörkt efter den där sista raden hus. Däremot kan jag tycka att den stängda känslan i komposition förstärker den skevhet och det motstånd som jag förknippar med sprawl.
NORMHÖGAR
Utifrån frågan om kön som social konstruktion utformades nästkommande inlägg under temat normer. Här såg jag en tydlig förändring i mitt tankesätt. Jag har tidigare ansett debatten om kön som något uttjatad men kunde som nybliven mamma se den med andra ögon. Bilden jag valde som exempel anser jag går ett steg vidare än typexemplet att klä en flicka i pojkkläder, som känns lite blasé (som Longhurst skulle sagt). Att göra olika slumpmässiga högar av kläder är också ett sätt att läsa av kön men fokus ligger istället på färgers symboliska laddning och könstillhörighet.
Återigen är jaget centrum för mitt skapande och kärnan i diskussionen handlar om klädval. Det valda begreppet kön diskuteras utifrån Longhurst syn på könstillhörighet, som han menar upprepar sig i samhället hela tiden, på olika nivåer. Både i form av kroppsspråk, kläder och intressen. I princip allt vi gör är kodat att tillhöra ett viss kön. Även den kulturella diskursen om hur ens egen kropp ”får” användas såg jag som en ny och intressant vinkel. Buhl (2011) beskriver i Visuel Kulturpædagogik, olika dimensioner av visuell kultur som förutsättning för lärande där visuella händelser är en viktig del av kommunikationen. För mig som blivande lärare är mitt kroppsspråk, gester och min blick en del av representationen av mig själv och det jag kommunicerar ut till eleverna, vilket är viktigt att ha i åtanke i klassrummet. Detta ämne är något som jag kan tänka mig att utforska vidare.
ATT VARA PRIVAT I OFFENTLIGHETEN
I en didaktisk kontext ser jag inga som helst hinder att arbeta med bloggen. En klass med elever i åk 7-9 är tillräckligt kunniga och medvetna om hur en blogg fungerar och den skulle kunna fungera som en länk mellan elev och lärare.
Det är av stor vikt att lyfta bloggens offentlighet med eleverna i och med att det är ett rum som syns av många. Jag reflekterar över hur min egen inställning till det offentliga rummet och anonymiteten har förändrats under kursens gång. Inledningsvis var jag ganska säker på att jag skulle publicera anonyma bilder och texter, att det inte var någon konst att koppla bort bloggen från sig själv. Men som i allt skapande utgår jag ofta från mig själv och här sitter jag idag med bilder publicerade på mitt barn bilder från kvarteret där jag bor. En hönshjärna skulle kunna lista ut vem jag är. Men jag är väl lite av åsikten att just de två faktorerna inte är avgörande för att kunna lista ut vem jag bakom bloggen.
Jag skulle kunna ta mig själv som exempel när jag pratar om det offentliga rummet med elever i skolan. Det är lätt att glömma bort att det rum som jag skapar på bloggen, som känns intimt och stundom tomt, kan ses av i princip hela världen.
ÅTERKOPPLING
Det har varit kul och givande att läsa varandras blogginlägg under veckorna. Det finns en vinst i att allas arbeten och processer ligger offentligt då det kan inspirera och ge nya perspektiv på sitt eget arbete. Samtidigt finns det ett underliggande jämförande som kanske inte är positivt i alla lägen. Det hade kunnat undvikas genom att de fyra temana hade varit flytande. Det gör att man kan bidra med idéer till varandras kommande arbete och blir på så sätt mer formativt när det kan användas innan uppgiften utförs. I nuläget känns kommentarerna som ges inte så formativa då inlägg och fotograferande redan är ”klara”. Samma sak gäller såklart i en undervisningssituation, att eleverna ska få möjlighet att använda återkopplingen på ett konstruktivt sätt. För övrigt tycker jag att det har varit en god ton i responsen mellan kursare. Hade varit kul om kommentarsfältet hade använts för diskussioner i större utsträckning eller som en tänkt kommunikation mellan elever och lärare. Här har man ju, till skillnad från annars, chansen att opponera på den kritik som förs fram.
SJÄLVVÄRDERING
Jag har varit aktiv och engagerad i mitt bloggande. De fotografiska momenten (Photoshop, kamerainställningar osv) har jag inte lagt någon större vikt vid att utveckla då jag har stor erfarenhet i det sedan tidigare. Däremot har jag har intagit en utforskande roll i olika delar under hela processen. Och även om själva handhavandet av kameran och redigeringen av bilder går som ett rinnande vatten är det alltid kul att fotografera efter teman och regler. Utforskandet av min fotografiska process börjar redan i huvudet med skisser av det jag vill fota för att sedan skapa bilderna med kameran. How to be an explorer of the world med Keri Smith ligger som ett mantra för det förhållningssätt jag vill inta under mitt fotograferande. En fantastisk bok som bidrar med nya perspektiv på tillvaron. Som jag nämner i blogginlägget om Slumpen, mycket användbar i bildundervisningen.
Jag såg min chans att prova på de gratisprogram som finns tillgängliga som exempelvis Gimp och Pixlr, för att kunna använda även dem i undervisningen. Jag tycker, som vi diskuterat, att Photoshop är ett verktyg som BÖR finnas i en bildsal. Men då jag vet att verkligen ser annorlunda ut är det bra att känna till några alternativ.
I kamratresponsen har min utgångspunkt varit reflekterande och formativ. Jag känner däremot att det är svårt att variera språket och ord som exempelvis representation dyker kanske upp lite väl många gånger. Med en klass på 30 elever blir det nog inte lättare att variera språket. Frågan är om det är nödvändigt? Det handlar om en balans mellan personlig och målinriktad återkoppling. Eleven ska känna att återkopplingen är riktad till rätt person men syfte och koppling till kunskapskrav får inte försvinna i försök att variera sitt språk. Då tror jag att det är bättre att vara konsekvent och tydlig.
Sammanfattingsvis anser jag att de teman vi arbetet kring har fördjupats och gjort relevanta genom att koppla in begreppen från litteraturen. Cultural Studies ger en väldigt djupgående beskrivning av vad visuella kulturer innebär och det har funnits många begrepp att botanisera kring. En del mer begripliga än andra. Så här i efterhand kan jag känna att samma sak hade varit givande även i den didaktiska delen, att koppla in didaktiska begrepp eller metoder från litteraturen även där. Hade jag gjort om skulle jag fokuserat ännu lite mer på didaktiken och utformat lektionsupplägget mer noggrant. Det är ju guld att ha ”färdiga” lektionsidéer att ta ifrån när man väl ska börja arbeta.
ELISATABLETH 