ARKITEKTURENS HISTORIA
Områdets äldsta hus är Möllevångsgården som byggdes 1760, även kallad Suellska villan. Den uppfördes av Frans Suell som sommarvilla till sin familj. Det vi idag kallar Folkets Park var villans trädgård.
Ivögatan är en gatsnutt som sträcker sig från Kristianstadgatan till Möllevångsgatan. Den innehåller bara två portar, 8a och 8b som båda ligger på den ena sidan. Den andra sidan av vägen har två olika lägenhetshus som bryts av en lägre tegelbyggnad med igenteglade fönster. Husen är byggda runt sekelskiftet ungefär 1900-1920. De flesta hus i området Möllevången ritades av arkitekten Axel Stenberg. De hade ofta en sparsam dekoration i klassicistisk stil. Kvarteret Länken 6 t v i bild är byggt 1929.
Huset på hörnet Kristianstadgatan-Ivögatan är byggt i en nationalromantisk stil troligtvis något före de omgivande husen. De allra flesta husen på Möllevången är uppförda som arbetarbostäder till fabriker i området. Stilbildande arkitekter var August Ewe och Carl Melin som studerade tillsammans i Berlin 1901.
År 1974 utökades Möllevångsgatan med Ivögatans del norr om denna (en återvändsgata). Under 60 och 70-talet rustades många kvarter upp i Malmö då gamla slitna byggnader revs och nya funktionalistiska byggnader, ofta i praktiskt gult tegel, uppfördes.
Malmö Stadsbyggnadskontor
UTTRYCK
Fasaderna på de äldre husen är putsade eller i rött tegel. Den lägre byggnaden mitt på Ivögatan är helt i tegel och fönstren är igenmurade. Dessa är byggda i enklare nationalromantisk stil men utan utsmyckningar. De utsmyckningar som finns är burspråk mot Kristianstadsgatan. Hyreshuset på Ivögatan har större romerskt bågformade fönster på bottenplan som skiljer sig mot övriga fönster. Varje våningsplan har stora fönster och tilltagen takhöjd.
Det nyare huset från ca 1970 har en fasad i gult tegel i typisk Malmöstil, medan det bortre huset mot Barkgatan har en fasad med större andel fönster. Arkitekturen går åt det funktionalistiska hållet med lägre takhöjd på varje våning, stora kvadratiska fönster. Huskroppen är rektangulärt formad.
AKTION
Utifrån de årtal jag fått fram i efterforskningen om arkitekturen i området har jag sökt efter tidstypiska mönster från åren 1700-tal, 1920-tal och 1970-tal. Gardiner införskaffades med tidstypiskt uttryck och hängdes upp. Jag valde att skriva ”Från Frans Suell till knarkrondell” på ett tygband. Texten beskriver den sträcka jag har valt och är även tidsmarkör, från Frans Suells storhetstid i Möllevångsgården till 300 år senare och den i folkmun välkända Knarkrondellen. Texten är tänkt att tydliggöra tiden som gått och att området har förändrats. De två tygbanden har utklippta bokstäver i tyg vilket ger en enhetlig känsla till gardinerna. För att förstärka det visuella meningskapandet menar Longhurst (2008) att maktförhållanden i den visuella kulturen kan jämnas ut i skriften. Däremot har texten i sin form en tydlig kulturell tillhörighet i valet av ord och vad de representerar. Det leder till att det kan skapa olika uppfattning hos mottagaren även om innehållet är detsamma.
Genom att kombinera gardinernas mönster med en text skapas en multimodal berättelse. Buhl (2011) menar att i ett didaktiskt sammanhang visas färdigheter och kvalitéer genom de betydande val som görs av eleven, som exempelvis materialval och val av budskap och text. På så sätt ges rätt förutsättningar för ett multimodalt lärande. Textilens mönster ger en visuellt tydlig tidsmarkör för de åratal som representeras. Däremot är representationen sedd ur mitt kulturella perspektiv och platsen som aktionen befinner sig på, i Sverige. Samma konnotationer görs förmodligen inte av en person som har en annan kulturell bakgrund än jag, eller om aktionen skulle göras i ett annat land. Målgruppen för aktionen minskar därmed något.
På grund av att jag inte hade en tillräckligt bra stege var jag tvungen att ändra plats för aktionen. Jag valde istället att hänga upp gardinerna framför fönster mitt emot den ursprungliga platsen. Idéen kan tyckas gå lite förlorad, med de igenteglade fönstren, men själva syftet var att visa de tidstypiska mönstren och inte att fönstren var borta. Så den nya platsen var egentligen lika bra. Nedan problematiserar jag kring andra aspekter som den nya platsen medförde.
REAKTIONER OCH REFLEKTIONER
Aktionen pågick under dagtid, visserligen i Coronatider, men med väldigt lite människor ute. De få som gick förbi var män, de rörde inte en min, vände inte på huvudet när de passerade mina fladdrande gardiner. Jag inser att min ganska dolt placerade text med ett ganska vagt budskap försvinner i målgruppens brus. Möllevången är en plats med en stor mängd gatukonst så att mitt projekt blir just brus är inte så konstigt. Jag kan så här i efterhand se att det finns ett motstånd från mig. Jag hade kunnat testa lite olika varianter, flytta runt texten osv men jag ville bara snabbt få det överstökat.
Den nya platsen för aktionen var mina egna fönster ut mot gatan. Som boende innanför fönstren blir jag offentlig och en del av det offentliga rummet, vilket gör mig sårbar och känslan av det trygga hemmet försvinner. Andersson (2006) skriver om det offentliga rummet som halvprivat eller halvoffentlig. Fönster och gardiner i synnerhet ligger i gränslandet mellan dessa två då det är blicken ut i offentligheten och blicken in i det privata. I varje persons val av gardiner speglas en visuell kultur direkt sammanlänkad med den person som bor innanför fönstret. Under hela aktionen finns en känsla av obehag för att exponera mig själv, mitt hem och mina val.
Uppgiftens kontext som skoluppgift gör att den blir ofrivillig och framtvingad, inte något som jag helhjärtat står för utan något som ska betygsättas. I en aktion likt guerillamarknadsföring som sker i det offentliga rummet, anser jag att det är viktigt att både hjärta och hjärna är delaktiga. Meningsskapandet försvinner om budskapet är framtvingat. Andersson (2006) påstår dock att den meningsskapande praktiken i gatukonsten är identitetsskapande. Det kan stärka individen i skapandet av en självidentitet och är ett av människans viktigaste behov framförallt för ungdomar. Jag instämmer, men däremot hävdar jag att om aktiviteten utförs i skolan måste det göras med lyhördhet från lärarens sida. För att det ska vara relevant skulle eleverna i en liknande uppgift få välja om aktionen ska bli offentlig eller om den ska stanna i klassrummet. Här kan man även tänka sig olika grader av offentlighet. För en del elever kan de vara utmanande nog att visa en kompis eller bara de andra i klassen. För andra kanske skolans korridor eller matsalen är nog offentligt.
Lärarens kroppsspråk och rörelsemönster har stor vikt för kommunikationen mellan elev och lärare vilket påverkar elevernas intryck. Det som sker i mellanrummet mellan fenomen och betraktare, kan läraren med öppenhet ta tillvara på och lyfta i klassrummet (Buhl 2011). Det är något jag kommer att ta med mig i min roll som bildlärare.
LITTERATUR
Andersson, Cecilia 206. Rådjur och Raketer – Gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet. Doktorsavhandling 2006. Stockholm: Lärarhögskolan
Buhl, Mie & Flensborg, Ingelise (2011). Visuel kulturpædagogik. 1. udgave. Köpenhamn: Hans Reitzel
Malmö Stadsbyggnadskontor. Historiska kartor – söktjänst. Område: Möllevången. Malmö Stad. http://kartor.malmo.se/kartarkiv/
Longhurst, Brian., Smith, Gregory W. H., Bagnall, Gaynor, Crawford, Garry & Ogborn, Miles (2017). Introducing cultural studies. Third edition. London: Routledge.
LGR 11
ELISATABLETH 